Kom nästan nyss in. När jag vaknade, (lite för sent) så såg jag det bästa som finns. Solen. Så otroligt skönt. Och varför då inte ta vara på sånna här fina dagar. Så jag drog på min vårjackan för första gången, solglasögonen på och sedan var det bara musiken kvar. Traskade upp till mysiga kyrkogården och njöt av vädret, kom på mig själv, att jag gick och log. Men när man kommer in där, innanför granarna så sänks man. Man går automatiskt saktare, man kollar runt sakta och man blir ganska depp - iallafall jämt när man är där ensam! Men sen är det bara att vända igen efter att ha hälsat på mormor, och till en början så går man sakta och försöker komma på andra tankar, och så blir det också. Ju längre ifrån man kommer, ju fortare går man och man glömmer nästan av vad man faktiskt gjort. Som att det rinner av en efter vägen. Men det är nog så det ska vara.

Jag hade tänkt att gå och sola efter prommisen, men varför betala för fake solen när den riktiga är här!
Imorse såg jag klart filmen Marley and me som jag börjat kolla på igår. Galet va sorglig den va! Slutet.. ojoj.

Nej, nu ska jag göra té och se om jag kanske ska sätta mig ute. Om träden inte är ivägen för den fina solen. . .